Jag vet vad det betyder och hur det känns att vara skyldig på riktigt. För att bli fri från skulden måste man börja med sanningen, inte fly ifrån den, skriver Maija Nyman.
I fängelserna kryllar det av människor vars högsta önskan är frihet. Vem ska betala lösen? I flyktinglägren drömmer man om frihetens dag. I de kvava rummen gömmer kvinnorna sin längtan under kajal och mascara. På arbetsplatserna, på caféerna, på gatorna vandrar folk vars bojor inte syns, men skramlar ända in i själen. Man blickar fram bakom galler och räds att se varandra i ögonen, något som också börjar bli sällsynt.
Jag upptäckte själv dessa skiftande slag av fängelser till följd av min egen skuld. Jag vet vad det betyder och hur det känns att vara skyldig på riktigt. Det var jag som körde över en annan människa för 20 år sedan. När jag ropade till Gud, varför jag, varför just jag – fick jag ett märkvärdigt svar i min själ: Maija, därför! Nu börjar jag förstå. Utan den erfarenheten, som man aldrig skulle önska någon annan, skulle jag i dag vara en annan människa. Mycket hårdare mot dem som det inte alltid går bra för, som faller på ett eller annat sätt. Eller mot dem som på hamnar i olika slags svårigheter. I människan, i mig, bor av naturen en åklagare. Liksom efter syndafallet när människorna började beskylla varandra. Vem har orsakat detta, vem började… skallar ännu i dag lika mycket både i hemmen och i kyrkorna. Och när man finner den skyldige, så har de andra lättare att andas. Lyckligtvis var det inte jag! Men när hemska saker sker och den skyldige är just jag. Fängelsegallren omger min själ och ofta också mig rent konkret. Vem betalar lösen, vem kommer och försvarar mig, vem vill ens bry sig?
Att bli fri börjar med sanningen, inte med att fly ifrån den. Det var jag, jag som slog mina barn, det var jag som var otrogen mot min make, jag som tillintetgjorde en annan människa, jag som förskingrade, jag som genomgick en abort, jag som skvallrade… Listan kan göras lång och innehåller all mänsklig smärta och ondska – synderna. På samma sätt måste jag möta sanningen om det som gjordes mot mig. Vilken ondska jag var tvungen att bevittna och stå ut med. Fängelse som fängelse.
Jesu kors har något unikt att säga om detta, på ett avgörande sätt mer än någon annan av världens alla tusentals föreställningar och religioner. Jag förstod korsets bärkraft redan i gymnasieåldern, men det var först i min smärta som jag förstod dess dimensioner. Jag såg korsets skugga kastas också bakåt. Där fanns inget avbrott i den, inte ens när det kom till min egen katastrof. Mina fängelsebojor har blivit brutna – också bakåt. Jesus har ju sagt att Han är densamme igår, i dag och i evighet. Han var min befriare också igår. En människa kan aldrig försona sina gärningar eller sig själv. Vi kan inte lova att aldrig mer. Vem som helst kan råka ut för vad som helst i den här världen, vare sig vi vill det eller inte. Det kallas livet.
Insikten, som med säkerhet belystes av den Helige Ande, hjälpte mig att lyfta mitt huvud och se människor i ögonen. Jag förvånades, för i dem lyste skulden. Var det det förflutna, gårdagens och dagens barlast, som aldrig blivit uppklarad? Smärtan syns i ögonen och de ropar på sitt eget vis. Vem kan befria mig från detta helvete? Nu kunde jag klä nåden i nya ord. Jesus Kristus kom endast av en anledning: för människans skyldiga ögons skull. Han kom inte i första hand för att grunda en religion, kyrkor, organisationer, läror, utan för att ta bort skulden, för att befria i djupaste mening. Här tog en ny mission sin början. Detta måste berättas så att människor börjar förstå. Ärren är inte längre något att skämmas för, ur dem växer vishet och livskraft. Jag vill höra till den ärrade Försonarens skara, där kan vi ärrade komma varandra nära.
Korset speglas även i en människas historia på så sätt att dess udd är i hennes moders moderliv (Psaltaren 139:13). Här finns trygghet för den som var ett oönskat barn eller för den som fått höra att han eller hon är för mycket, är ett misstag, är fel kön, har fel far… Fläcken har blivit ingrodd i den lilla själen och tagit plats i den vuxna själen.
Ingen människa kan ha en sådan barlast att korset inte skulle kunna bära den. Denna gåva kan du ta emot redan när du läser detta. Eller genom att klara upp det med en annan människa. Från Guds sida, i Högsta Domstolen, är saken redan behandlad. Korset har en dynamisk kraft som fungerar. Om vi faller ihop och går i bitar sker också det på korset, i dess trygghet. Och när tiden är inne kan skärvorna sättas ihop och färden kan fortsätta. På samma sätt kan korset vändas över mörka vatten när det är vår tid att gå över. Bron bär människans vikt och leder Hem.
Text: Maija Nyman
Översättning: Carolina Flink
