Väckelse – är du för eller mot?
Min förkunnelse har alltså i årtionden handlat om hoppets, förändringens och omvändelsens budskap med Guds Ord och ett aktivt böneliv som grundstenar. Men det har också varit ett väckelsebudskap med oss troende som Guds ödmjuka men tålmodiga budbärare. Är vi stolta i oss själva, kan Han inte använda oss i sitt verk. Det är bara genom de spruckna, brustna kärlen som Hans härlighet blir synlig för mänskliga ögon. Hans kallelse gäller oss alla, men egenkärlek och stolthet är effektiva hinder för spridning av detta budskap.
Vi måste börja med bön såväl i våra egna kammare som i församlingslivet. För det behövs varken rökelsekar eller rökmaskiner, lampor eller andra attiraljer. De är förstås bra att ha för skapa vissa effekter, men det är inte det vi innerst inne behöver. Vad vi saknar i församlingarna är att höra Den Helige Ande att leda oss och tala med oss. Får detta hända, kan vi komma i gång med det egentliga väckelsearbetet. Men detta innebär inte att vi alltid och exakt kommer att göra allting rätt och vara totalt lyhörda. En del av oss har lättare att följa Anden, men man brukar ju säga, om någon kommer med en ny idé i församlingen, får han eller hon genast svaret: “Så har vi aldrig gjort förut!” eller “Så har vi ju alltid gjort!” Då hamnar man antingen i det ena eller det andra diket, för vi är nog riktiga vingelpellar i Sverige angående detta. All förnyelse och förändring uppfattas som farlig och måste därför stoppas eller i alla fall försvåras. Ja, om inte annars så för säkerhets skull!
Tänk själv att du arbetar i församlingshuset eller på något annat kyrkligt ställe, och då plötsligt drasar en massa brev in och den ena efter den andra säger: “Jag har blivit frälst!” Eller de skriver kanske: “Jag har blivit religiös!” De nyfrälsta kan inte alltid vårt vokabulär. Eller kanske de skriver: “Jag blev berörd, jag blev tagen.” Sådana brev kommer vi att få se i tusental, om vi vågar lita på Den Helige Ande och lyssnar vad Han vill säga till oss.
I Sverige hade vi ett väckelsepredikant på besök en tid sen. Han hade också fått ett budskap för Sverige och höll regelbundna väckelsemöten. Han blev väl mottagen folket som strömmade in i möteslokalen. Många blev frälsta genom denna verksamhet och många botades från olika slags sjukdomar såväl på platsen som hemma framför tv-apparaterna. Predikanten höll även möten på olika håll i Sverige, Norge, Danmark och övriga Europa. Han lyckades riktigt skaka de kristna kretsarna med sin djärva undervisning och sina ibland något påstridiga uttalanden. Konsekvensen var att ett antal svenska predikanter och även några representanter för massmedia gjorde allt för misskreditera hans arbete i stället för att säga: “Broder, vi ber för dig” eller “Var vänlig och tona ner rösten litet grand. Vi brukar göra så här och då blir det bra.” Han hade säkert inte blivit sårad av det. Men nej, påhopparna angrep budskapet och dess bärare! Det var likadant, när David Wilkerson kom till Stockholm. Han sa i Filadelfia med mycket varning i sin röst: “Ni är motstulna, ni har tappat all tro för framtiden, ni måste vända om.” Alla tyckte att det var fantastiskt! Men när han hade åkt, var det ingen som gjorde någonting utan tyckte att nu skulle man återgå till det normala.
Sverige har alltså fått sin uppmuntran många gånger. Ibland är jag rädd för att vi kommit till slutskedet, att vi bara glider allt längre bort från Gud och blir mer och mer religiösa. Men kristendom är inte religion, den är relation. I Sverige har kristendomen tyvärr blivit religion. “Vi måste vara religiöst korrekta!” Ja, det är religion, det är inte längre en levande sak. Därför måste vi troende bli levande igen och vända oss om. Med denna anledning ställer jag nu dig några frågor: Vill du leva – nu och evigt? Vill du vara med i Guds verk – nu och när väckelsen brutit ut? Vill du börja med dig själv – nu och sedan göra din del av arbetet vad än det må innebära? Du kan besvara frågorna om du vill, men fundera samtidigt om du är för eller mot att de oväckta äntligen får höra Guds kallelse?
Men Finland då?
Som vi alla förstår har Gud omsorg om alla nationer. Sedan länge har jag faktiskt haft en känsla i min inre varelse att väckelsevågen kommer att börja i Finland. Himmelens Gud vill göra något alldeles speciellt just där. Denna övertygelse har sitt ursprung redan i min ungdom. Jag hade nämligen en väldigt god vän, pastor Emanuel Minos från Norge (1925-2014). Han hade på 50-talet fantastiska väckelsemöten i Helsingfors. Då var han en ung man, brinnande i Anden. Han predikade och en gång ville han att jag skulle avsluta mötet. Efteråt sa han: “Broder, nu kände jag igen Anden. Det är det här vi har upplevt i Finland, det var det här vi upplevde i Sverige och det var det här vi upplevde i Norge. Och nu kände jag att du kommer att få vara med i en ny sådan situation, då jag inte längre finns.”
Den känsla som Emanuels ord gav mig har sedan gripit mig flera gånger. Jag tror alltså att Finland står inför en besökelsetid. Det som bekymrar mig alldeles speciellt är att vi inte når våra huvudstäder. I Sverige når vi inte Stockholm, Finland når inte Helsingfors. Därför ber jag att Gud öppnar nya dörrar. Tänk att till exempel nå en halv eller kanske en hel miljon människor i Stor-Helsingfors! Att nå dem med evangeliet och få därvid draghjälp i arbetet. Jag tror att denna andliga TV7 har ett stort ansvar i Finland och även i andra länder. Gud har gett ett mandat för ledarna och alla delaktiga bär en gemensam vision. Jag tänker på svenska och finska hem, där människor sitter avslappnade framför sina tv-apparater och nås med det brinnande budskapet. Den Helige Ande kan ju uppträda precis var som helst med samma kraft och styrka, om det sedan sker genom en tv-kabel eller personliga kontakter. Det som har betydelse är att vi är betagna av Herren så att Han kan beröra oss och genom oss de övriga.
Jag brukar säga att Finland är mitt andra hemland, därför att Gud har öppnat så många dörrar för mig att jag känner mig vara ett med de levande kristna i Finland. Jag möter ibland finska riksdagsmän som säger: “Be för oss, välsigna oss!” Det är inte vår uppgift att tala hårt utan att förmedla varnande ord: “Om du går Guds väg, kommer du att bli till välsignelse för ditt land och ditt folk.” Finland står nu inför en besökelsetid då predikanter, församlingar och även politiker ska ta sig tillsamman. Bön är nyckeln till varje ny plats. En gång var jag i Finland på ett predikantmöte och den amerikanske talaren skulle lära finländarna att be. Jag fick direkt avsmak av detta, för jag tänkte att finns det något folk som kan be så är det de finska vännerna. De ber betydligt mer än vad amerikanarna gör. Därför kom denne predikant ingenvart med sina åhörare utan gick till sist nästan i vredesmod ner från talarstolen. Vi ska ju inte mästra utan uppmuntra varandra. Mitt budskap är även idag: “Uppmuntra Guds folk i Finland!” Det är inte kört, det är inte förbi, det är inte över. Men det kan snabbt gå åt fel håll så vi måste vända och göra det nu. Det är oerhört viktigt. Gör vi detta i Jesu namn, får vi se ett nytt, härligt skede i den finska andligheten.
Birger Skoglund intervjuades av Daniela Persin på besök i Helsingfors 11.11.2014
Se även Den Helige Andes kväll med Birger Skoglund i programarkivet här.
