Den rörelse som jag tillhör idag, Trosgnistans mission, gör ett fantastiskt arbete både i Sverige och utomlands. Jag är innerligt glad att Gud lett mig dit och att jag får arbeta med sådana vänner. Man kan säga att vi har roligt på allvar – eller tvärtom om så vill.
Nuförtiden finns mängder av möten, där predikanterna berättar skojiga historier och folk skrattar och har roligt. Då tänker jag ibland att även jag har en massa berättelser. Varför skulle inte jag kunna berätta dem? Det tänkte jag särskilt inför sommarens mötesserie där den ene predikanten efter den andre förmedlade sitt budskap på det sättet och folk jublade av glädje och tyckte att det var jättefestligt. Jag sa till Herren: “Det budskap Du gett mig är inget sådant budskap. Får inte också jag agera litet åt det här hållet?” Då hörde jag Herren tala tydligt: “Jag har inte kallat dig för att vara en stand-up komiker. Jag har kallat dig att vara min tjänare.” Jag kan nu säga att så fort jag lyfter upp det faktum att vi inte har tid för att ha skojiga möten utan att vi måste koncentrera oss för att höra Gud tala och känna hur Den Helige Ande berör våra hjärtan, blir det en andlig atmosfär. Gud har humor, javisst, och det har jag med, men dessa ämnen är inget att göra sig lustig över. Tiden är knapp, budskapet allvarligt och arbetarna få. Låt oss därför ta vara på de dyrbara mötesminuterna!
När jag talar i möten som är extra viktiga därför att jag når mycket folk och därför att jag kanske bara får ett sådant tillfälle under hela mitt liv, brukar jag långt i förväg fråga Herren, vad jag ska tala om och vad mitt budskap den här gången ska vara. Mitt hjärta är ju fyllt av en enda passion: vi måste nå vårt folk! Men det gäller att agera och tala på rätt sätt, på det sätt som Gud vill använda vid varje enskilt tillfälle. Inför den ovan nämnda mötesserien fick jag av Herren ett tydligt ord att jag skulle tala om Andens smörjelse. Jag skulle klargöra hur det är att vandra tillsammans med Den Helige Ande vilket är den enda räddningen för våra länder. Herren sa till mig: “Du ska predika de ord Jag har gett dig, du ska inte vara rädd, du ska inte värja dig. Men när du kommer in i halva predikan där du börjar tala om vad Jag vill göra i stad efter stad, då ska du ha två predikanter till i talarstolen. De ska stå på var sida av dig medan du fortsätter predikan. Jag kallade upp två bröder från Trosgnistan, en bror från Hudiksvall och Tord Brenkel, och frågade dem: “Vill ni stå vid min sida?” Det ville de och när de sedan kom upp, var det som om en alldeles sällsam kraft hade fyllt mig och jag började tala till den ena staden efter den andra. Jag frågade dem: “Vill du acceptera Guds krav på dig? Vill du vända om?”
Vi har ju en del stora städer i Sverige. Malmö är en av dem, och jag upplevde tydligt att jag hörde ordagrant detta: “Lyssna, du Malmö, Jag gav dig tillfälle på 50-talet då du fick uppleva en mäktig förnyelsevåg. Skaror av människor blev frälsta och människor åkte flera mil till mötena, för det var ande över staden. Sedan gav Jag dig ett nytt erbjudande vid 80-talets början men då sa du nej.” Att bara säga det gjorde mig alldeles skakig. “Då sa du nej. Ska du säga nej en gång till? Du har att välja mellan Min Ande, Min Härlighet, och fortsatt våld i din stad.” Härvid upplevde jag väldigt tydligt att Gud var där genom Sin Helige Ande, för folk satt framåtlutade som de varit på språng – inte för att gå ut utan för att rusa fram för förbön. Men de fick vänta, tills jag var färdig med budskapet.
Så tog jag alltså den ena staden efter den andra och berättade vad Gud vill göra där och där. Åhörarna blev berörda alla på sitt sätt och efteråt behövde jag inte ge någon inbjudan utan folk trängdes fram med sådan intensitet att jag blev orolig att de skulle trampa ner varandra. Jag tror att det är den förkunnelse som vårt folk behöver höra för att det ska ske någonting. Mitt budskap till Sverige är dock fortfarande ett tröstens budskap: “Din tid är inte ännu förbi, du kan vända om.” Låt oss be att så många som möjligt åhörsammar detta!
Lagom-Sverige
Jag brukar tänka att när jag en dag kommer till himlen, ska det första jag kommer att göra vara att säga: “Jesus, jag var inte värdig att komma hit. Jag har ingenting att berömma mig om. Allt jag möjligen fått göra, gjorde jag bara därför att Din Helige Ande var så suverän och att Du var så barmhärtig med mig.” För så är det ju för oss alla: vi har ingen förtjänst i vår egen frälsning. Allting är av nåd. Men oj, vad glad jag kommer att vara den dagen! Därför ska jag, när ni andra blivit tysta i himlen, ropa “Halleluja!” så att det ekar i himlens alla väggar och får hela helvetet att gunga under trycket av en blodköpt som jublar över sin frälsning.
Detta säger jag förstås med glimten i ögat, men sanningen är att det är så ser jag på mig själv. Jag vet med mig att det budskap jag fått, har jag framfört frimodigt. Det är samma budskap både för land och stad och församling: “Gud vill förändring, Gud vill göra någonting mitt ibland oss.” När jag snart för trettiofem år sedan var dödssjuk och läkarn sa att jag aldrig mer skulle kunna predika, tiggde jag och bad Herren att Han skulle ge mig fyrtio nya år för att predika. Jag sa också att Han kunde lägga på momsen, alltså 25% mer. Och det har Han gjort! Därför vet jag med mig att jag har fått ett mandat av Gud. Andra får säga vad de vill, men jag har ett mandat att förkunna Guds Ord. Och gör jag inte det, måste jag säga som Paulus: “Ve mig om jag inte förkunnar!” Om jag inte varnar mina medmänniskor för synden och dess konsekvenser, står det i Skriften att människorna visserligen ska gå förlorade för sina egna synders skull, men att vedergällningen för deras liv kommer att utkrävas av mig. Det är ett ord som man inte har tagit på allvar. För mig har detta under de senaste åren blivit allt allvarligare. Ju äldre man blir, ju bättre förstår man att tiden krymper. Men den tid jag har kvar, vill jag göra det enda vettiga av: jag ska förkunna evangeliet så länge jag bara orkar och kan.
När jag som församlingsföreståndare var djupt involverad i en väckelserörelse, hade jag både andligt och praktiskt enormt mycket att ta hänsyn till. Nu behöver jag inte bry mig på samma sätt. Jag har bara en att ta hänsyn till och det är Han som har kallat mig. Om folk sedan öppnar eller stänger, berör det inte mig. Stänger de, så vet jag att Gud öppnar nya dörrar och då går jag in genom dem och tjänar Herren med glädje. I mitt nuvarande halvtida “pensionärsjobb” i Trosgnistans mission är jag för första gången i mitt liv med i en rörelse där man säger: “Stå på i Jesu namn, stå på bara!” Vi älskar det här arbetet och lägger allt vi kan och har i det. Något sådant har jag inte mött tidigare. Man skulle alltid vara litet försiktig och allt det där. Den välkända lagom-mentaliteten är en förbannelse för Sverige, framför allt när detta lagom-tänkande får komma in i det andliga livet. Det ska även vara lagom av Den Helige Ande, inte för mycket, inte för litet, utan precis lagom. Man citerar till och med Bibeln ungefär som Satan brukar göra det. Då säger man att Paulus, tja, han talade inte mycket med tungor. Man läser inte fortsättningen. Han talade mer med tungor än alla de andra! Detta är bara ett exempel. Eller så gör man gällande som i en större församling i Sverige att om man ber för sjuka, ska det ske i avskildhet, i någon källare där ingen kan se det, men absolut inte under möten. Det är något mycket mystiskt! Jesus gjorde allting öppet på gator och torg, men det vågar inte vi. Därför får vi inte heller se många under och mirakel. Jag gör som Jesus och ber med folk där jag möter dem. Jag brukar inte ta initiativ till det, men de kommer själva och ber mig lägga händerna på dem och be. Då gör jag förstås som de önskat. Några kanske undrar vad vi är för stollar, men vad spelar det för roll? Huvudsaken är att vi har Guds välbehag över oss. När vi ber för människor eller predikar evangeliet fullt ut, blir folk glada. Inte på det ytliga sättet utan på en djupare, mer äkta plan.
Det finns alltså en balansgång att vara kärleksfullt mild och att bara stryka över. Vi får inte stryka medhårs utan måste säga att synd är synd, smuts är smuts. Det är som den gamle skribenten sa: “Sveriges snus är snus om än i gyllene dosor. Men även i ett sprucket krus är rosor alltid rosor.” Vi försöker paketera smutsen i religiösa former. Vi försvarar smutsen genom att skaffa gyllene dosor i stället för att låta rosorna blomma i spruckna kärl. Nej, lagom är inte alltid bäst. I det här arbetet krävs sanning och frimodighet – och ett ärligt ansvarstagande här och nu så att vi en gång tillsammans kan ropa vårt “Halleluja” hos Herren.
Birger Skoglund intervjuades av Daniela Persin på besök i Helsingfors 11.11.2014
Se även Den Helige Andes kväll med Birger Skoglund i programarkivet här.
