Konstnären Pauno Pohjolainens arbeten färgas av andlighet
Konstnären Pauno Pohjolainen har fått växa upp mellan två eldar, pietismen och arbetarrörelsen. Fastän han har ett produktivt år bakom sig, medger han att han avundas ungdomsårens arbeten.
“Jag har nu haft en lång arbetsperiod. Det finska ordspråket säger att den late räknar upp vad han gjort, men de senaste månaderna har jag börjat jobba vid fyra, fem på morgonen och slutat vid nio på kvällen. Jag tar vanligen en tepaus klockan fem, då jag lämnar arbetsrummets stillhet och går ut bland människorna”, beskriver konstnären Pauno Pohjolainen sin arbetsdag före vernissagen på sin senaste utställning.
Pauno Pohjolainens utställning “Mandolinmannens resa” öppnades på Didrichsens Konstmuseum i slutet av mars. Utställningen är öppen ända till augusti.
Passion och fördomsfrihet
Det är fråga om en berättelse i bild, Pohjolainens resa fram till denna stund. Namnet fick utställningen av ett konstverk som föddes för några år sedan och som Pohjolainens fru, Annika, ville ha med på utställningen trots att konstnären tvekade.
”I konstverket finns en bit av en mandolin som jag spelade på som yngre. Min äldsta dotter, Pia, höll på att lära sig gå, men hon damp ner på mandolinen så att den gick i kras.”
Fyrtio år senare är en bit från mandolinen en del av konstverket som blev temat för hela utställningen. Den retrospektiva delen av utställningen har Annika Pohjolainen sammanställt.
”Man ser på arbeten från ungdomstiden med en viss saknad, en sorts avund. I dem finns ungdomens passion, en fördomsfrihet och förmåga att engagera sig ”, funderar Pohjolainen.
Pauno Pohjolainen är far till sju barn. Han jämför sitt förhållande till arbetet med föräldraskapet.
”Arbetet är många gånger som ett eget barn. I början, när du tar emot det, fungerar samspelet. Men när de börjar komma upp i puberteten och leva sitt eget liv, så skjuter de dig ifrån sig. Det blir allt svårare att komma nära.”
I sista hand ansvarig inför Gud
I många av Pauno Pohjolainens arbeten ser man att kristendomen och det andliga tilltalar honom. Han pratar gärna om ledning och upplever att han blivit ledd.
”Det andliga har i varierande grad färgat mitt liv, i det marginella och i det totala. Jag har ända sedan barndomen känt den heliga Skriften, eftersom jag är uppväxt i en pietistisk familj. Jag har också fått växa upp i farmor och farfars omvårdnad, där bibelläsning och aftonpsalm hörde till verkligheten. På samma gång influerade arbetarrörelsen, som ofta förknippas med ateism, vårt hem. I korselden mellan dessa båda har jag fått leva”.
”Jag upplever mig vara en ytterst ofullkomlig och ytterst motsägelsefull person och, om man får säga så, en ytterst syndig människa. Men den andliga verkligheten är min verklighet”, säger han och fortsätter att han, liksom den klassiska ryska författaren, i sista hand är ansvarig inför Gud även för sitt arbete.
”Jag håller mig gärna till Fjodor Dostojevskijs tankar, när han säger att till slut är det ändå Kristus som ska granska våra verk.”
I gränslandet
Pauno Pohjolainens arbeten rör sig i gränslandet mellan målarkonsten och skulpturen. Han är utbildad konstnär inom måleri, men enbart måleri räcker inte för honom. Många av hans verk är tredimensionella.
”Släktens män är hantverkare. Farfar tillverkade såar och farbror likkistor. Jag har som barn sovit middag i en likkista”, skrattar Pohjolainen.
”Trä är ett material som blivit mig mycket kärt. Pappa har som hantverkare har gett min existens en struktur, men från mamma har jag fått det poetiska. För mig är måleriet feminint och skulpterandet maskulint. För mig räcker ingendera som sådan”, funderar Pohjolainen.
Ett annat kärt material är harts. ”När man gjuter färg i harts får man till stånd en tredimensionell massa. De här båda materialen går sinsemellan en Jakobs brottningskamp. Bägge behövs.”
Pohjolainen har ett tufft år bakom sig. Han har bearbetat verk för officiella rum, ett porträtt och sammanställt utställningen till Didrichsens konstmuseum, dit har han gjort flera nya verk, speciellt för utställningslokalen. När en utställning till slut står klar och den överlåts till en publik, upplever många konstnärer en tomhet och smärta i att lämna den ifrån sig, så även Pohjolainen.
” Ett av mina största tacksägelseämnen är att jag idag inte behöver dränka min egen tomhetskänsla i sprit. Att dränka sin sorg i sprit är många gånger en romantisk myt om konstnärslivet. För många konstnärer är det också en verklighet.”
Text: Anna Patronen, redaktör TV7 lehti
Bild: “Rosenträdgård” Olli Herranen
Översättning: Maria Forsblom
