Johan Lahtela hittade vägen tillbaka till livsglädjen när Gud helade hans självbild
“Jag har varit väldigt självkritisk och missnöjd med vem och hurdan jag är. Det har funnits perioder då jag gjort något kroppsdrag till ett problem som sedan har vuxit till något jättestort i mitt huvud.
Jag har också burit vrede inom mig sedan jag var en liten pojke. Jag tror att det finns flera orsaker till det, men föräldrarnas skilsmässa och saknaden efter min egen pappa påverkade mig mycket under barndomsåren. Senare har det säkert dykt upp flera orsaker. Vreden har fått utlopp särskilt när jag har varit berusad. Sådana drag som jag i nyktert tillstånd inte skulle erkänna som mina har kommit i dagen.
Min mamma var troende. Hon har alltid bett för mig och redan när jag var liten berättade hon bibliska berättelser för mig. Själv gick jag till kyrkan när jag som femtonåring blev förtjust i en flicka som brukade gå dit. Med henne upptäckte jag att det var annorlunda i församlingen. Ungdomarna behövde inte supa sig fulla, som så många andra. Jag fattade att i kyrkan kunde jag få lite omväxling i mina veckoslut och även i vardagen.
I några år deltog jag församlingsverksamheten, men samtidigt blev mitt liv utanför kyrkan allt vildare. Som nittonåring kom jag till den punkt då jag förstod att Jesus kallade mig. Ville jag ge mitt liv helt till Honom? Jag minns hur jag svarade jakande och grät och grät, som om en massa smärta hade lämnat mig.
Trots detta hände det att jag just vid den tiden sjönk ner i en djup depression. Det hade att göra med min självkritik som ofta fungerade som utlösare till depressionen. Jag kände hur jag sjönk allt djupare ner. Alla som har genomgått en depression vet hur den skalar av sitt offer. Den gnager på personligheten och lusten att umgås med andra. Jag har alltid varit en positiv kille, men depressionen tog kål på den sidan av mig.
Till sist blev jag besatt av självmordstankar. Jag minns hur jag stod framför en spegel och övervägde olika sätt att genomföra självmordet.
Sedan hände det märkliga att en efter en i min sammansvetsade kompisgrupp kom till tro. Alltså samma kompisar som jag hade supit, knarkat och slagits med! Många av dem åkte utomlands till någon bibelskola och när de kom tillbaka var de förändrade. Därför beslöt även jag att söka mig till en bibelskola i Australien.
Man måste själv betala skolan, men jag hade ju inga pengar. Ändå önskade jag en förändring i mitt liv så innerligt att jag började be varje dag. Jag gick kors och tvärs på Sveaborgs vallar och bad. Jag grät till Gud att Han skulle ändra mitt liv. Jag grinade och gnällde. Såg Gud då inte att jag inte hade något att förlora? Allting var bara samma skit. I tre veckor bad jag varje natt om samma sak.
Skolstarten i Australien kom allt närmare. Det var bara en vecka kvar till den dag då skolavgiften skulle vara inbetald och jag hade inte ett öre. Jag besökte min mamma just när en av hennes väninnor var där. Väninnan berättade att hon hade bett för mig i åratal och att Gud precis hade uppmanat henne att ge mig pengar så att jag kunde åka till Australien.
Jag blev förvånad över detta mirakulösa bönesvar. Jag hade bett dag efter dag och nu kom det en person som ville stå för alla kostnaderna. Jag låg vaken hela natten och grät och tackade Gud.
Nu efteråt förstår jag varför Gud ledde mig ända till Australien. För att kunna bli helad behövde jag komma till ett ställe där ingen kände mig sedan tidigare. I bibelskolan kunde jag för första gången i mitt liv öppna mig och tala om mina smärtpunkter.
Jag kunde prata om saker som jag i åratal hade låst in i mitt innersta. Därefter kunde Gud fylla mig med sin kärlek och bota alla de sår och ärr som jag fått i mitt hjärta. Jag fick också se bönesvar, exempelvis helanden, som öppnade mitt hjärta och mina öron för Guds verklighet.
Under ett halvår helade Gud den depression och den vrede som jag hade burit inom mig. I stället för dem började jag fyllas med en frihet som jag aldrig tidigare upplevt. Min identitet började byggas upp enligt hurdan Gud såg mig vara – dyrbar och älskad – och inte enligt mina gamla tankar. Detta har varit avgörande för min utveckling.
En helt ny värld öppnades för mig. Redan i Australien vågade jag även börja be för andra ute på gatorna, allt efter som Gud ledde mig. Jag har fått se verkliga under såväl där som i Finland. Jesus är densamme här som Han är i Indien och Afrika – varje dag, varje minut. Jag vet att min plats nu är i Finland och jag tänker njuta av varje stund. Härnäst kliver jag bara in genom den dörr som Gud tids nog öppnar för mig.”
Text: Anna Patronen, Chefredaktör för TV7 tidningen
