Sini Kumlin har varit familjevårdare för väldigt många barn. Som fostrare har hon lärt sig att även förbarma sig över sig själv.
Anna Patronen
Sini och Kaj Kumlin har varit familjevårdare i nästan trettio år. De har tre egna barn och fem barnbarn. Därutöver hör ett stort antal placerade barn och ungdomar till deras familj. Ett tiotal av dem har bott flera år hos familjen, men några har varit kortvarigt krisplacerade.
“Jag kommer själv från en ganska trasig familj där pappa ofta var borta och vi var tio barn. Utgångsläget var alltså inte det bästa möjliga för mig. När man tar hänsyn till det, är det ganska märkligt att jag blev familjevårdare”, säger Sini Kumlin.
En ny start för sitt liv fann Sini som 19-åring. Hon kom till tro. Det förändrade allt.
”Då fann jag en kärleksfull Far och upplevde mig inte längre övergiven på samma sätt som förut. Om några år gifte jag mig med Kaj som också var troende. Gud har gett mig en öm och vänlig man. Vi har kunnat prata om allting och be tillsammans. Så har vi kunnat utföra det här arbetet.”
Med små steg men under ledning
Sini och Kaj har funnit en god och kärleksfull Far hos Gud. Det var språngbrädan till viljan att hjälpa de allra minsta.
”Vi har alltid tyckt synd om barn. Vi ville så gärna signalera till något barn att Gud är god och kärleksfull, vi ville agera som ett slags kärlekens förmedlare för dem.”
Kumlins började läsa litteratur om ämnet. Sedan deltog de i smyg för sina bekanta i en utbildning för familjevårdare. Att öppna hemmet för främmande personer började med pyttesmå steg, men Guds ledning förefaller mycket tydlig.
”Det stod till exempel en gång på en kvällstidnings löpsedel att det hos en familj i huvudstadsområdet fanns flera pojkar med allvarliga svinkoppor, utan någon vård alls. När jag läste det kände jag att Gud sa att jag skulle bli delaktig i pojkarnas vård. Det gick bara några timmar, så fick vi ett telefonsamtal att just dessa pojkar behövde krisplacering. Det var lätt för mig att ta emot dem, eftersom Gud redan i förväg hade talat till mig om dem.”
Trygg vardag
I Sinis och Kajs hem har principen för all uppfostran varit att var och en ska accepteras sådan han eller hon är. ”Vi handlar så att barnen i det vanliga vardagslivet kan få växa i sin identitet och få uppleva sig vara helt accepterade som de är”, säger Sini.
”Till vår familjs vardag hör många sorters sysslor. Vi har också djur såsom får, hästar och kaniner. Varje barn har haft ett eget djur och därigenom har barnet lärt sig att ta lite ansvar.”
I vardagen ingår också hushållssysslor som utförs tillsammans. Man diskar och lagar mat tillsammans. Speciellt kvällsstunderna är viktiga. ”Jag har alltid känt att man måste understryka för barnen att kvällen är sådan att de känner sig trygga och övertygade om att det inte under natten kommer att ske några förändringar, att allt är bra.”
Naturligt att tro
Kumlins är en öppet troende familj och berättar det alltid när ett nytt barn ska placeras hos dem. De deltar i församlingsverksamheten och barnen går i söndagsskolan.
”Det har aldrig varit något problem, snarare tvärtom. Vi har alldeles nyligen fått ta emot barn därför att man sagt: ‘Eftersom ni är en troende familj, kan ni säkert hjälpa detta barn’”, berättar Sini.
”Alltid när vi får ett nytt barn anser vi det vara en gåva. Vi fäster inga värderingar vid barnets etniska bakgrund. I stället ber vi att Gud visar oss vad som är varje barns största behov. Vad är det som detta barn mest behöver?”
”I vår familj har gemensamma brädspel varit väldigt viktiga och vi har spelat mycket med barnen. Samtidigt har varje barn kunnat bearbeta sina egna angelägenheter. Vi har också försökt ge varje barn enskild kvalitetstid”, säger Sini.
Aldrig färdigt
Enligt Sini är känslan av egen otillräcklighet det svåraste inom familjevården. ”Man funderar hela tiden om man orkar och kan ge svar, om man kan göra rätt och om man kan behandla barnen som individer, inte som en massa.”
Till andra familjevårdare ger Sini ett råd med trettioårig erfarenhet.
”Sök så mycket stöd och hjälp ni någonsin kan hos andra i liknande situation. Bli inte ensamma. För oss har ett andningshål varit att möta andra familjevårdare.”
Även det egna parförhållandet måste skötas, för hemmet är det samma som äktenskapet.
”Om vårt parförhållande mår dåligt, så mår säkert också alla andra dåligt. Vi har deltagit i alla möjliga kurser och sett till att få gemensam tid för att enigt kunna sköta och uppfostra dessa barn. Tid på tumanhand har vi tagit oss genom att varje år vandra i Lappland.”
”Med flerårig erfarenhet har jag också insett att man måste förlåta sig själv. Där jag lämnar arbetet med något barn, fortsätter Gud med det. Gud överger ingen och jag behöver inte tänka att jag borde åstadkomma något färdigt, utan jag gör det som är möjligt för mig”, funderar Sini.
Man behöver inte ens själv vara färdig för att kunna älska. Det är väldigt trösterikt.
”Vi har sett att om det bara finns hem som tar emot dessa trasiga ungdomar, kan Gud göra under.”
Översättning: Himlen TV7
