Antisemitismen innehåller många olika element, inte bara främlingsfientlighet eller rastänkande, skriver filosofie doktor Susanna Kokkonen.
Sedan den judiska diasporan år 70 e.Kr. har den traditionella antisemitismen sitt ursprung särskilt i den kristna traditionen. Var härstammar den kristna antisemitismen ifrån?
Den visade sig från början i form av anklagelser om att judarna hade mördat Jesus och att det inte fanns ett tillräckligt straff för detta enorma brott, trots att Jesus klart uttryckte att Han gav sitt liv och att ingen kunde beröva Honom det. För det andra sades det att judarna agerat så illa som Guds folk att de kristna hade ersatt dem. Detta trots att Guds val enligt Bibeln alltid är eviga.
De kyrkofäder som skrev mot judar redan under det första århundradet följdes av många andra. Från 300-talet anländer vi till år 1543. Martin Luther, frustrerad inför den judiska envisheten, då de fortsatte i sina fäders tro i stället för att vända sig till den protestantiska läran, föreslog åtgärder för hur judarna skulle behandlas: “För det första bör deras synagogor brännas … För det andra bör deras hem på samma sätt söndras och förstöras … För det tredje bör deras bönböcker och Talmud tas ifrån dem …”
Med kristendomens ändrade ställning under upplysningen från 1700-talet fick även antisemitismen nya särdrag. Som ett virus anpassade den sig till de nya förutsättningarna. Upplysningen öppnade gettonas portar i Västeuropa och judarna började genom vetenskap, konst och litteratur skapa den kultur som vi känner som det europeiska kulturarvet. Antisemitismen förvandlades nu till en ekonomisk och social avund. Anklagelserna handlade om judarnas förmodade makt och opålitlighet, precis på samma sätt som de fortfarande dyker upp. Rasläror förenades med dessa tidigare former av antisemitism redan i början av förra seklet; judarna blev undermänniskor. När nazisterna tog makten hade de olika former av antisemitism till sitt förfogande som propagandavapen. Antisemitismen innehåller många olika element, inte bara främlingsfientlighet eller rastänkande.
Då Hitler kom till makten i januari 1933 tillät det tyska folket alltmer chockerande saker ske i sin mitt. Koncentrationsläger grundades, judiska affärer bojkottades och böcker brändes som ett förspel. Historiska källor visar att under 1930-talet skulle ett effektivt motstånd ännu ha varit möjligt. Men av någon orsak nöjde sig hela nationen med att förbli åskådare. Förändringen i samhället skedde snabbt, men ändå gradvis. Ju mer ondskan förändrade samhället, desto svårare blev det att reagera. Och samma fara finns för varje ny generation som måste svara på samma frågeställningar i sin egen tid.
Efter andra världskriget blev det en ny era för antisemitismen. Fram till 1945 fanns det judiska livets centrum i Östeuropa. Där fanns betydande rabbiner, stora judiska samfund och jiddisch var allmänt ansett som ett judiskt språk. Efter 1945 förändrades situationen totalt. De få överlevande kunde eller ville inte bo kvar på sina forna hemorter som nu hade blivit stora begravningsplatser. Sedan 1948 har staten Israel varit centrum för det judiska livet. Vad har då hänt med antisemitismen efter 1948? Är det möjligt att alla former av antisemitism fortsätter att leva bland oss eller har antisemitismen antagit nya former?
Sjuttio år har gått sedan andra världskrigets slut, men den judiska staten är fortfarande föremål för en fientlig propagandakampanj, uttryckligen i Europa. Även om försök har gjorts för att särskilja antisemitism och anti-israeliska tankar fungerar separationen inte i praktiken. Många våldshandlingar mot judar, till exempel i Frankrike och senare i Danmark, har naturligtvis uppmärksammats av media, men många fler går fortfarande helt orapporterade. Medan flera allvarliga inbördeskrig och konflikter som kräver offer pågår i världen, riktas ett maniskt intresse bara mot förmodade israeliska handlingar. Enligt den gamla antisemitiska traditionen är även en anti-israelisk bojkottkampanj på gång. Man förväntar sig alltså mer av Israel som stat än av andra stater, medan det utsätts för hela världens uppmärksamhet på bekostnad av andra stora och blodiga krig. Detta borde väcka oss att se vad antisemitism i dag består av.
Vi är inte direkt ansvariga för Förintelsen, som ägde rum före vår tid. Men vi är ansvariga för att höja våra röster i dag. Sjuttio år efter andra världskrigets slut förekommer det igen våld på Europas gator. Detta innebär att vi har ett ansvar att undervisa, tala och agera. Antisemitismen är tyvärr fortfarande aktuell.
Dr Susanna Kokkonen är chef för Förintelsemuseet Yad Vashems kristna vänner i Jerusalem
Översättning från finskan: Anne Jernström
Susanna Kokkonen är en av de medverkande i dokumentärserien Den nya antisemitismen som nu visas på Himlen TV7. Serien är en samproduktion mellan Himlen TV7 och finska Taivas TV7.
Himlen TV7, Den nya antisemitismen
Se serien i tre delar på Play-TV här.
Även på Webb-TV:
Sön 10/9, 17/9 och 24/9 kl. 19.45
Repris tis 12/9, 19/9 och 26/9 kl. 17.30
