Hanne Huoso:
”Jag är yngst i vår familj, uppvuxen på landet och vi har alltid haft gott om arbete på gården. Livet med en allvarlig sjukdom har också satt sin prägel på vår familj. Min äldsta syster, 16 år äldre än jag, hade en medfödd muskelsvaghet som ledde till att hon hamnade i rullstol och senare i andningsmaskin. Slutligen dog hon vid 25 års ålder i lugninflammation. Jag var då 9 år.
Hemma hos oss har det alltid rått en tystnadens atmosfär. Redan som barn upplevde jag ett slags övergivande, även om jag vet att det absolut inte var avsiktligt.
Som tonåring började jag söka uppmärksamhet i fel gäng. Några använde knark, andra läkemedel och det användes knivar och annat i samma stil. Vi var alla barnungar, utan den kärlek som vi borde ha fått uppleva på ett helt annat sätt.
När jag fyllde 18, höjdes det hela så att säga till ” the next level”. Nu kom jag in på barer och levde i princip ett normalt studentliv, men jag hade lärt mig att leva med “botten upp”–stilen. Jag skötte visserligen studierna, men många sa att de aldrig varit så berusade som de var med mig.
Det var ju den inre tomheten jag försökte fylla med spriten.
Mamma var troende när jag var barn. Även jag bad aftonbön då. Så småningom blev jag allt kallare och de nya sakerna i mitt liv förde mig allt längre bort från tron.
Sedan hände det att min andra storasyster blev troende. Det berörde inte mig på det minsta lilla sätt.
Jag visade långfingret och sa att mig behöver man inte försöka mata den smörjan i.
Jag var ca 21 år gammal när jag kände att Gud mycket starkt kallade också mig. Besökelsetiden varade ungefär ett halvt år. Det var väldigt jobbigt, eftersom jag hade en tydlig konflikt i mitt innersta. Gud gjorde sig påmind på många sätt, men jag förstod att jag inte hade någon relation med Honom.
Men jag tänkte att jag inte ville bli troende som 21-åring. Allting skulle ju få ett tvärt slut! Ändå kom jag alltid i mina tankar till en punkt där jag frågade mig själv hur jag skulle kunna veta när jag kommer att dö. På något sätt borde man ju skapa en relation med Gud medan det ännu fanns tid kvar för det.
Ju mer jag tänkte på dessa saker, desto djupare blev tomheten och ångesten i mitt innersta. En gång stapplade jag ordentligt berusad hem från en bar och kände att jag inte längre orkade. Tänk om jag skulle hämta bilen och krocka med en långtradare? Jag gjorde ändå inte det, och senare fick jag höra att Gud en natt hade väckt min mamma för att hon skulle be för mig. Kanske var det just denna hopplöshetens natt.
Jag skickade ett sms till min syster och berättade att jag mådde jättedåligt, att jag inte orkade längre. Det krävdes mycket av mig att göra så, eftersom jag alltid hade varit hård och gett sken av att jag var stark och skulle klara mig.
Nu berättade min syster för mig att ingen annan än Jesus kunde fylla tomheten i mitt innersta. Hon berättade också att Jesus hade dött just för mig på korset, för att jag skulle bli fri och få ett evigt liv. Också alla mina synder hade burits på korset. Min syster återgav säkert enbart trons grundsats, men på något sätt träffade det mig så hårt att jag bara grät och förvånade mig över allt jag fick höra.
Ända fram till den stunden hade jag funderat över vad mina kompisar skulle säga om jag blev troende och vad som egentligen då skulle hända mig. Nu hade jag nått en sådan plats att det kvittade vad andra tänkte bara jag blev fri från mina bördor.
Därefter följde jag för första gången med till kyrkan. Där berörde Gud mig så att jag grät floder. Sedan gick vi hem till min syster och där lade jag mitt liv i Jesu händer.
Nästa morgon märkte jag att någonting hade blivit annorlunda. Jag hade frid i mitt hjärta, jag mådde bra! Jag kunde ännu inte be ordentligt, men jag grät och tackade Gud för allt Han hade gjort. Jag hade fått en verklig frid och de plågsamma bördorna var nu borta. Jag kände mig så lätt, jämfört med allt det jag förut hade burit på.
Nu har det gått flera år sedan dess, och det har hänt en hel del. Jag har även en gång hunnit springa längre bort från Gud. Det är ändå häftigt att upptäcka och inse att det inte finns något som kan hindra Gud att på nytt ta emot oss. Gud började åter dra mig närmare och Hans nåd har blivit riktigt konkret för mig. Ett förhärdat hjärta kan smälta igen.
Jag har hittat en härlig församling och vi går ut på gatorna för att träffa människor. Jag vill visa andra kärlek och peka på hurdan Gud vi i verkligheten har. Han är inte en retlig gubbe med en piska i handen utan Han är kärleksfull, nåderik och mild. Hans vilja för oss är enbart god.”
